LITE BILDER FRÅN KAMERARULLEN

Idag börjades dagen med historia prov, följt av muntliga nationella i svenska. Märker nu att det enda jag skrivit om är alla prov, inlämningar och hur gärna jag vill att allt ska vara klart, inlämnat och checkat. Nu kanske ni tänker att, Aa. Nu är det klart. Men nej, nej, nej. Meeen…. vi är inne på sista månaden av gymnasiet och med 30 dagar kvar med typ 3 inlämningar kvar så känns det ändå ganska bra och livet börjar komma i balans. För att jag inte ska se tillbaka på denna blogg om 10 år och endast läsa om hur skoltrött jag var, så ska jag dela lite bilder från senaste

Vi besökte Tingsrätten för ett tag sedan. Super spännande och lärorikt. Eftersom vi går juridik så fick vi äntligen efyer två år till en resa efter Corona och lite generositet vad gäller pengar av skolan. Det var ett fall gällande narkotika samt övergrepp i rättssak. Inte de mest spännande fallen, men vi fick se hur en förhandling går till, se målsägande, tilltalad m försvarare, åklagare, domare, nämndemän, notarie samt vittne. Så nyckelpersoner fanns med vilket var tacksamt för att få en bild av det hela och en upplevelse att det var på riktigt. De var så himla trevliga och visade stort intresse för oss som besökare. Snälla som de var fick vi även en kvart o ställa frågor till personerna där, hur deras arbeten går till osv. En härlig dag. Dock meddelades ingen dom direkt utan den kommer faktiskt imorgon!

När jag gick i nian arrangerade vi en show som vi nior höll i. Vi bjöd in föräldrar, släkt och vänner och det blev succé. Nu, tre år senare har showen genomförts årligen av niorna varje år och i år var det dags för min bror. Och alltså wow. De var så grymma och jag var så stolt över min bror som dansade solo som James Bond bland annat. Tillsammans var de superduktiga och bjöd på en riktigt bra show som gick alldeles för snabbt. Som tur är filmade jag lite varje framträdande vilket jag är glad över att ha. Dock uppskattades det inte lika mycket av pappa som beklagade sig över sikten jag skymde med min mobil….

På lördagen var det valborg och jag skulle på fest. Det blev inte så mycket till fest för min del. En cider dracks och 23:15 var jag hemma igen. Men det vart en fin kväll ändå och det var helt enkelt ingen fest-kväll för mig, och det är helt okej.

Jag har pluggat som en tok! till kursprovet i historia. Och alla papper på bilden är kopior av mina anteckningar som killarna i klassen fick. Om jag inte blir klassen “tutorgirl” vet jag inte vad. Men idag var som sagt provet skrivet och jag tackar kalla kriget för den tid jag fick spendera några år bak i historien. Ju mer jag läst om det desto mer förundrad blir jag över den tok som härjar borta i öst.

Och för att skryta så har jag lyckats hålla denna blomma vid liv i en dryg månad. Vad händer. Tror det här med blommor kan vara min grej ändå. Problemet är att jag antingen vattnar för mycket eller för lite. Men denna blomma var tacksam att hålla vid liv. Peppar peppar att den orkar lite till. Vet dock inte hur lång livstiden är för en blomma?

Med en månad kvar till studenten börjar det bli god tid att skicka ut inbjudningar!!! Designade de i google presentation och tycker ändå att de blev helt okej. Nu ska de skickas ut senast imorgon och sedan är det “bara” det här med maten kvar att beställa. Känner lite såhär: Zzzzz. Men det ska tas tag i det med.

Och det var allt för mina sjukt oinspirerade bilder. Nu ska jag tvätta bort sminket och fortsätta slökolla youtube.

 

 

 

 

Continue Reading

OCH VI ÄR INNE I MAJ!

5:e maj. Hur sjukt?! Vi är alltså inne i maj månad. Månaden innan studentmånaden och innan året faktiskt börjar hända. Dessutom är det i juni endast ett halvår kvar till jul!.. (för tidigt att hinta om kanske..) och nedräkningen är på riktigt igång. Jag känner slutet närma sig i hela kroppen. En lättnad att skolan snart är över (på riktigt ) alltså, och nu ligger livets smörgåsbord framför fötterna. Det svåra är bara i vilken ände man ska börja. Men samtidigt är det en inre stress i mig. Så mycket som ska rundas av och avslutas. Lilla jag ska nu bli vuxen och verkligen bli ansvarig för min livsresa. Inbjudningar ska skickas ut, mat ska beställas, klänning ska sys upp och det ena med med andra. I dessa stunder vill jag vara liten igen och krypa upp i mammas famn, ha någon att bolla det där som iallafall jag inte kan bolla med pappa. Iallafall, mycket i skolan är klart och nästa vecka väntar muntliga nationella i svenska och historieprov och sedan blir det inte många knop från mig. Vecka 21 åker treorna ( de flesta) till Napa på studentresa och för oss som blir kvar väntar antingen små-bittra lärare som beklagar sig över de som inte är på plats, eller så får vi se en helt annan sida. Båda välkomnas. Idag pratade jag med farfar som ligger på sjukhuset. Jag ringde honom imorse innan skolan och pratade en kort, men fint stund. Jag önskar så att han snart mår så pass bra att han får komma hem, min fina starka farfar<3

En liten uppdatering på min livssituation atm:)

Continue Reading

44 DAGAR KVAR OCH KÄNSLOR LITE ÖVERALLT

Vad bra det gick med att gå in och skriva här då..:) Nej men jag har insett det svåra med att skriva ut min vardag här som en digital dagbok då mycket tankar, känslor och händelser ibland är svåra att sätta ord på. Det blir lätt en summering av veckan eller dagen och av en rolig händelse. Men det var ju inte min ambition från början och jag vill ju skriva ofiltrerat och personligt. Om några år vill jag kunna gå in här och se tillbaka på livet. Hur det var då, vad jag gjorde, vad jag kände och hur jag levde mitt liv där sista halvan av gymnasietiden. Men jag insåg även att det är svårt att skriva då mycket utgår från händelser i mitt liv innan jag började skriva här (såklart?) och livet har inte alltid varit solsken och små lätta moln, utan livet har haft sina prövningar precis som för alla andra. Men det gör att jag inte bara kan slänga ur mig något som inte alls får någon kontext just i meningen. De sakerna är inte heller något man bara slänger ur sig, utan kräver ett eget inlägg. Inlägg som är jobbiga och tar tid att knåpa ihop. Sedan är det väl ändå ingen som läser, men det känns på ett sätt enklare att formulera sig om man tänker att någon ska läsa det. Rimligt? Iallafall är det mycket som hänt och händer i detta nu och mycket känslor. För det första är det 44! dagar kvar till studenten. Svårt att sätta ord på alltså. Men det ger en sån person som mig stress. Som jag inte skrivit ut ordagrant men som jag kanske hintat om så finns inte min mamma med mig på jorden längre. Varje dag är en saknad, det känns extra i hjärtat vid sådana här stora dagar som ändå studenten är. Likaså Julafton, Nyår, födelsedagar, student, bröllop- Ja ni fattar nog. Jag vet inte hur det är för andra, men min mamma var en fixare. Hon bjöd in till fika, kalas, firanden, träffar och skötte det där praktiska man nog lätt tar för givet. Och nu med all mat som ska beställas, inbjudningar som ska ut, tider, bokningar, partytält. Det är så mycket och jag som är en perfektionist och mån om att allt ska se så fint och bra ut, börjar känna en jobbig stress. Egentligen borde jag luta mig tillbaka och njuta av dagen och dagarna fram till den stora dagen. Men jag vill att alla ska ha det bra och göra det till en lyckad dag. Jag har åtminstone börjat på en inbjudan och tänker nog skicka ut kort till alla. Känns fint att kunna spara det sedan. Blir lite personligt också. Till mat funderar jag på tapas, iallafall något lättsamt och med flera alternativ, så att alla kan äta av det och sedan hoppas jag på en varm och solig dag så det får inte vara för “tung” mat och även då jag vet att thaimat som en i släkten gör är uppskattat så känns det som tung mat och inte alls somrigt. Medan exotisk bricka känns allt för vanligt. Men bäst blir väl att utgå från vad man själv gillar.

Men innan dess är det trots allt 44 dagar kvar. Innan dess ska kurser avslutas och det blir tajt känner jag nu. Hur kan det alltid bli så? Kanske är det helt enkelt för mycket i kunskapskraven? För ärligt vet jag inte om jag lär mig allt som vi går igenom ändå… De senaste två dagarna har jag känt mig låg. Kanske är det den tiden i månaden. I vanliga fall hade jag väl gått in och skrollat igenom Instagram flödet för att drömma mig iväg till någon annans liv. Men icke nu. För faktum är att jag och två andra genomför ett experiment inom psykologin då vi ska vara utan sociala medier i en vecka. För många är det säkert en enkel uppgift, men för oss som tillhör google-generationen och lever våra liv på instagram är detta en utmaning. Har nästan abstinens och fingrarna sveper hela tiden i tron om att hitta den rosa-gul-blåa appen. Jag tog bort instagram, Facebook och Pinterest. Egentligen borde väl Snapchat och youtube också raderas men då vi i stora drag använder Snapchat för att kommunicera och YouTube..ja. Så beslutade vi oss för att radera de som påverkade oss mer omedvetet och konstant. Ska bli spännande att se hur man mår efter en vecka av mer sinnesnärvaro i sitt egna liv.

För övrigt mår jag sådär. Lite mycket tankar och känslorna sitter liksom utanpå kroppen. Känner mig som sagt låg och det är mycket tankar nu. Men nu ska jag återgå till läxorna och ladda om för en onsdag imorgon.

Från idag då jag lämnade blod för första gången!

Continue Reading

KÄNSLA AV ENSAMHET

Ensamhet. Något som för mig är så mycket mer än fysisk kontakt och närvaro med andra. Den närheten kan jag frivilligt välja bort många gånger då jag har en stort behov av att vara ensam, då det är så jag återhämtar mig. Jag har liksom inget problem med att vara själv, äta själv, kolla på tv, till och med shoppa kan jag tycka vara skönt att göra själv. Att känna att jag klarar detta på egen hand. Jag behöver inte någon annan för att möta livet. Men sedan är det en annan sak att vilja umgås, vandra en bit på livets väg med någon i olika omgångar för mänsklig närhet är jag övertygad om att alla behöver, men i olika stor mängd. Men ibland känner jag en annan slags ensamhet. En psykisk känsla av saknad och rotlöshet som inte går att fylla med massa människor. Det är som att en bit av mig saknas för att jag ska kunna känna mig hel, alltså så där fullbordad och lugn. Visst att troligtvis blir bättre av att umgås med andra, att tänka på annat för en stund och känna en gemenskap. En tillhörighet och visst har jag människor i min närhet som betyder mycket. Men för mig blir det som att tejpa för hålet i hopp om att det ska sluta läcka, istället för att laga det som är trasigt eller iallafall sluta blunda för det och försöka acceptera att det just nu är såhär och kanske kan det få vara ett litet hål ett tag som läcker. Jag förstod inte då hur stor del av mig som faktiskt försvann när mamma gick bort och fortfarande är det svårt att ta in. Det är ju en del av mig som aldrig kommer att komma tillbaks och som jag måste förlika mig med och som jag på ett eller annat sätt behöver ersätta för att kunna fungera, men hur det ska gå till vet jag inte. Mamma var bara en sådan där självklar person som fyllde en funktion i mig som jag inte kan förklara. Prylar är lätta att ersätta, allt från cykel till mobil. De har en praktisk funktion som underlättar i vardagen och som är praktisk. Men ett liv som står en nära går inte att ersätta. Livet måste fortsätta och det kommer bli bra, för en dag kommer vi att ses igen och tills dess måste jag finna ett sätt att fungera vidare på och vara lycklig. Vi människor är ju logiska varelser, vilket blir problematiskt med tanke på vår komplexitet. Men det är okej. Just nu är en period då jag känner mig mer ensam än annars och kanske beror det på att jag psykiskt förbereder mig för att så småningom kommer flytta och behöva skapa mig en ny vardag, men ändå är det väl nu den här tryggheten behövs och lämna hemmet med alla förutsättningar för att växa och blomma ut, och där är inte jag än, men när jag väl lyfter så kommer jag att flyga precis lika högt som alla andra. Mamma, du är min andra vinge som slutade fungera alldeles för tidigt, men jag kommer föralltid att leva med minnet av dig och en tomhet som bara du kan fylla.

 

 

Continue Reading

VAR ÄR DU VÅREN

9 april och det är snö ute. När hände detta senast. Lika ovälkommet som slask och grönska är på jul är snö och slask i april. Men jag hörde att det skulle bli fint i nästa vecka vilket jag mer än välkomnar tillsammans med troligen resten av Sveriges befolkning. Men det är väl som de säger, att när man tror att våren är här så kommer det två snöfall till och trots det har det nog kommit mer än två snöfall sedan våren besökte oss första gången i år.
Jag började skriva igår vid 19 under min rast på jobbet, men pga ett konstant kundflöde sedan 16 då jag började blev min rast även kortare då hon jag jobbade med också skulle ha rast. Sedan följde några timmar med stiltje och lugnt kundflöde vilket var skönt, för att att det sista kvarten bildades kö i kassan(?). Vem handlar ens klockan 21:50 på kvällen? Inte för att vara sån men  finns det inte 100 andra saker att göra en fredagskväll? Men det är ju trots allt de som betalar vår lön och hur kul hade det varit med en tom butik. Det gäller att se det fina i allt. Mitt andra försök gjordes vid 22:59 att skriva ihop ett inlägg, men det gick ju sådär. Tänker att denna soliga lördag får startas med ett inlägg istället.

Idag ska jag jobba mellan 16-22:10 igen och med några minus på sömnkontot känns det halvsegt. Övriga familjemedlemmar åker till Halmstad för att supporta A-laget i volleyboll, tredje matchen gillt efter två förluster. Men möter man seriens hittills obesegrade lag så kan allt stöd man kan få behövas. Nu vet jag vad en sportkultur är och hur starkt den kan föra samman människor. Lite fint ändå.

Nästa vecka är det påsklov och det är väldigt efterlängtat. Sedan är det endast 2 månader kvar till studenten…! Opponering är klar, proven i entreprenörskap är klara, svenska skrivning är klar bortsett från nationella proven, historian är inne på sitt sista område och UF är på gång att avvecklas. Nu ska vi liksom gå vidare i livet och vem vet var man är om ett år. Det är fint på något sätt men ändå skrämmande. Det är så blandade känslor i allt detta och jag blir lätt sentimental, men det måste få vara okej. Det är trots allt en stor förändring att lämna skolans värld som man befunnit sig i de senaste 12 åren och att nu känna sig blottad inför livets nya utmaningar.

Denna bild tog jag igår under rasten i tron om att fångade solen och snön på ett fint sätt. Ser nu i efterhand att det ser ut som tagit ur en fängelsecell. Aja, A for effort..

 

 

Continue Reading

RAKHYVEL I BREVLÅDAN

Okej. Sedan sist jag skrev då. Ärligt är det inte mycket som händer i. Eller det händer mycket, mest hela tiden, men faktum är att det är inget som är särskilt intressant att skriva om. Men å andra sidan kan det vara fint att se tillbaka på vad som händer 2022. Vi gör väl en tillbakablick på de senaste dagarna.

I Onsdags kom några två personer från Ung företagsamhet och fotade oss som tog priser vid den digitala UF-mässan. I samband med det fick vi motta våra vinstpengar och det kändes fint. Samma morgon/förmiddag hade vi haft prov i entreprenörskap och företagande under drygt tre timmar, så man var ganska så slut efter den dagen. Det provet är i två delar varpå nästa är nu på onsdag och berör den ekonomiska biten…. om jag vetat att vi skulle ha prov på det här med marginal, likviditet, omsättning osv efter två år(för min del) så hade jag ju valt ekonomi ekonomi istället för juridik. Men så är det.

 

Och när jag kom hem låg detta i brevlådan(?) En rakhyvel från Venus som jag inte har beställt. Frågade min kompis om hon också hade fått en då jag tänkte att det var någon”prov”-grej, för att de vill att man ska beställa från de, men icke. Jättemärkligt och nojade över att något kapat mitt konto och börjat beställa saker i mitt namn. Inte vågat använda den iallafall och funderar på om jag ska kontakta företaget? Det fanns inte heller någon lapp eller följesedel med och inget mejl har jag fått. Inte heller har jag beställt något annat så att denna kunnat följa med på köpet? Vi får se helt enkelt.

Den här bilden är så typiskt mig. Jag är lite såhär med allt. Om jag städar och hittar en kartong utan något innehåll eller som tillför något mer än damm så sparar jag den längst in i garderoben i tron om att jag en dag ska få användning av den. Ja Elin. Det är ju troligt att du kommer plocka fram den där trasiga kartongen en dag.. likadant är det med majoriteten av mina bilder i mobilen och detta är en av de. Denna tog jag i torsdags efter en svenska skrivning vi gjort om Selma Lagerlöf och detta är boken vi lusläst under några veckor. Vi skulle sätta in några lappar och det gjorde jag ju bokstavligen…tror att det i genomsnitt var tre lappar på varje sida typ. Rimligt. Men iallafall tog jag denna för att det skulle vara kul att ha som minne. Varje gång jag går in på kamerarullen och får upp notisen om att iCloud lagringsutrymme är fullt så förbarmar jag mig över att jag har sådana noll-intressanta bilder. Men självklart är den fortfarande kvar.

Utöver detta har jag jobbat och ätit lunch med en kompis, men på det har jag inga bilder. Lunchen var förövrigt jättegod och så fint att få sitta ner i två timmar och uppdatera varandra om livet. Vi ses ju nästan varje dag i skolan, men var och en lever ju sitt liv så även om vi bor i samma stad, går på samma gymnasium och så, lever man ju parallellt med varandra. Vi umgicks väldigt mycket på högstadiet ett tag men gled sedan isär och jag är så tacksam för att hon ville ses innan mitt jobb. Idag har jag haft en produktiv dag. Jag har skrivit klart min opponering som ska presenteras på torsdag och det ska bli så skönt när det är avklarat. Dessutom hämtade jag ut min studentklänning igår!! den är så, så fin och det närmar ju sig verkligen.

Trots det kalla vädret och (snön!) i veckan så är våren faktiskt här

Continue Reading

SÅ NÄRA MEN ÄNDÅ SÅ LÅNGT BORT

Det känns nästan lite jobbigt att fortsätta skriva efter förra inlägget. Inte för att jag skäms. Absolut inte. Men för att jag känner mig utlämnad och skör. Egentligen är jag inte säker på varför jag skrev på bildligt eller transparent, men som sagt är det nog mitt sätt att bearbeta sorgen. Dessutom vet jag inte om någon läst inlägget eller hur det uppfattades av andra. Men jag har ju en bild av hur jag vill att det ska läsas, och hur jag läser texten. Sedan kan ju ingen annan sätta sig in i vad texten betyder för mig. Men det kändes fint att få dela med sig iallafall.

Jag tar ju inga bilder (tydligen) i mitt liv, så det är svårt att dokumentera och skriva om vad som händer när jag inte kan visa något. Nedan syns iallafall bild på vår matsedel denna vecka…. vad tycks? tänker att jag lämnar det okommenterat.

Måndag
28 Mar
Lunch   Vårrullar med sweet chilidressing och bulgur.
Lunch.   Bön “kebab” med strips och dressing
Volleyboll kväll   Köttbullar med kokt potatis, gräddsås och lingonsylt.
Tisdag
29 Mar
Lunch   Tomatlasagne.
Lunch.   Kökets fiskrätt.
Volleyboll kväll   Kvällens kyckling med rostad potatis och remouladsås.
Onsdag
30 Mar
Lunch   Salladsbord med marinerade sojastrimlor ,libabröd och dressing.
Lunch.  
Volleyboll kväll   Panerad fisk med currysås och klyftpotatis.
Torsdag
31 Mar
Lunch   Enchiladas med ost och chili.
Lunch.   Indisk fiskgryta med bröd eller ris.
Volleyboll kväll   Kycklingwok med kokt ris.
Fredag
1 Apr
Lunch   Nudelwok med grönsaker och ingefära.
Lunch.   Fläskköttsgryta med grönsaker.
Volleyboll kväll   Hamburgare med bröd och tillbehör.
Gick in på bloggen i tron om att skriva jättemycket eller något super intressant som hänt eller komma skall. Men icke. Vecka 13 på ingång och 2 veckor kvar till! Har en känsla av att veckorna efter kommer att gå i 100 och vips så står man där lite lullig efter champagnefrukosten i en klänning som förhoppningsvis fortfarande är vit, och alldeles pirrig i kroppen. Wow. Snart är vi i mål! Så nära men ändå så långt bort, och innan dess är det några prov kvar att beta av. Kämpa!
Continue Reading

SORG

Att sörja. Det tror jag är något av det viktigaste vi får göra. Antingen att känna sorg över något som varit eller för något som aldrig kommer att bli. Oavsett är det okej att känna som man gör och så länge man vill. För någonstans och någongång måste  allt man känner få komma ut. Tänk om man vetat att den som håller inne på allt inte är den starka, utan den som vågar plocka ut känslorna utanpå kroppen och se de i vitögat. Men framförallt att våga ta hjälp. För smärtan har redan träffat en och att fortfarande stå upp och försöka fungera är styrka om något. Sedan är det viktigt att komma ihåg att alla hanterar sorg olika och något som är individuellt, men att mötas i det svåra är också fint. För minnena finns ju kvar och när allt känts nattsvart, måste man tro på att ljuset kommer tillbaka. För det gör det. Men det tar dit. Vilket båda kan vara smärtsamt och vackert på samma gång. Eller om vartannat. Oavsett hur, när, var eller varför, så bör vi omfamna det. Det tänker jag göra nu.

“Himlens finaste ängel…” – Ja. Så står det på din gravsten. Under tiden som förflutit sen den där vackra augustidagen 2019, är orden lika surrealistiska att ta i sin mun. För det var ju inte så här det skulle bli. Inte trodde jag att när strök dig över håret och lovade att allt skulle bli bra att livet hade andra planer för dig. För oss. Och en del av mig vill fortfarande inte tro det. Jag har varit tvungen att acceptera ödet och att detta är livet. Men livet kan vara orättvist. Allt för orättvist En person frågade mig en gång om jag kände ilska. Eller hon nästan påstod att jag borde känna det. Jag skruvade på mig och var tvungen att fundera över ordalydelsen. För visst har jag känt ilska…eller? kanske inte ilska. Men orättvisa. Varför jag? varför du? frågorna är många och svaren uteblir. Men resultatet finns där svart på vitt. Du har flugit vidare. Dina vingar tog dig till sig tidigare än önskat och bilderna och minnena på dig är en ständig påminnelse om det. Svaret jag gav var just detta, men att jag någonstans accepterat det och att känna ilska troligen inte hjälper och att inte älta det som varit kommer vara vägen framåt. Och det tror jag på. Vid en punkt så måste man gå vidare. Livet fortsätter och tills vi får våra vingar är det väl vår plikt att göra avstamp på jorden. Att påverka det vi kan till det bästa. För annars har vi väl svikit de som inte fick chansen. Men sanningen är att jag är arg. Jag känner mig arg och ledsen. Ledsen över att jag aldrig mer får ta emot ett samtal från dig. Aldrig får höra dig skratta, eller få känna dina armar runt mig. Du kommer inte att stå där när jag tar studenten, när och om jag gifter mig, dagen då du kanske skulle blivit mormor. Att vi inte får uppelva livet är en märklig uppenbarelse och även om jag vet det, är det som att hela jag inte vill acceptera det. För kanske är det ett sätt för mig att överleva utan dig. Att hålla fast vid den del av dig för att orka och inte gå sönder helt. För du var eller ÄR en del av mig. Om du avlägsnas helt. Då är ju inte jag heller hel. Och så är det nog. Du kommer alltid att leva kvar genom dina barn. Och det är fint, ellerhur? Men att påminna sig om detta då de andra åker hem till sina föräldrar, åker på weekendresor, tar en glass i solen eller kramas godnatt, så har vi gjort det för sista gången. Helt utan vetskap om att det var just den sista gången. Du ska veta att jag inte missunnar någon detta. Jag vill bara få uppleva samma. En gång till. Eller nej. Det är inte sant. Jag önskar det om och om och om igen. Så många gånger tills de inte går att räkna. För kärlek ska inte gå att kompromissa med . Det ska bara vara. Föralltid. Och tro mig, när jag säger, att jag föralltid kommer att minnas dig och att älska dig. Lika mycket som jag vet att du älskar oss med. Men betydelsen av att få höra de orden komma från dig har aldrig känts så viktig som den gör nu. Men det är väl som man säger. Man vet inte vad man har förens man förlorat det. Men jag vet också att jag inte förlorat dig helt. För ingen kan ta ifrån oss livet och minnena med dig. Ingen kan någonsin ändra på kärleken du kände till oss. Ingen kan någonsin ta ifrån oss alla de gånger du sa att du älskade oss. För, mamma, vet du. Det har aldrig betytt mer att få höra dig säga det igen.

Continue Reading

SJUKHUSBESÖK, FOTOGRAFERING, PRISER OCH TÅRAR

Har blivit väldigt påverkad av all pollen som är nu. Varje år tänker jag att jag ska förebygga allergisk reaktion genom att börja ta allergimedicinen tidigare. Men så blir det inte och då får man stå sitt kast. Och idag har jag verkligen ångrat det. Rinnande näsa, täppt, otroligt trött, spänningar runt ögonen. Helt enkelt väldigt seg dag och har en influensa-känsla i hela kroppen. Inte så najs när solen skiner och våren gör entré. Men förhoppningsvis kickar allergitabletterna in snart! Men inte så optimalt då vi har alldeles för mycket i skolan just nu. Det kommer vara hektiska veckor framöver och jag lägger mer tid på att ta mig igenom det mentalt än att försöka gå ordning på det praktiskt. Men som jag skrivit tidigare blir jag nästan handlingsförlamad och överväldigad av alla måsten. Usch..hatar denna känsla. En sådan där jobbig känsla som håller i sig konstant. Vet ju inte hur jag tänkte när jag tackade ja till 3 jobbpass denna vecka.

Veckan har i övrigt varit upp och ner. I onsdags var jag på sjukhuset och det kändes lite tungt. Bara att kliva in pop området gör att hela jag blir nedstämd. Sedan pratade vi om mig och min sjukdom och kom även in på farfar. Han är prostatacancer och eftersom vi har historia med cancer i familjen känns det extra tungt. Men i veckan har han iallafall fått glädjande besked om att de ser positivt på behandlingen framåt. <3

Samma dag hade vi vårmarknad i entren. Fick sålt en produkt till en vi kände… men å andra sidan var lotterna ett vinnande koncept. Men ingen längtar mer än jag tills vi får avsluta detta. Det där med företagande är inte min grej. O jag som valde juridik-inriktningen i hopp om att slippa UF. Men snart är vi i mål. Skönt.

 

I Torsdags fick vi genomgång i presentation av GY-arbete samt opponering. Känner bara såhär…….:/

Igår hade vi fotografering med våra studentmössor. Tydligen ska media inriktningen på samhäll göra som en årsbok. Kul initiativ och att man förhoppningsvis kan spara en bild på alla studentklasser. Efter det fick vi springa till konsertsalen för att lyssna till en föreläsning med en kvinna som såldes som sexslav. Otroligt hemskt att höra, men ack så viktigt. Hon var fantastisk på att berätta och det kändes som att man var med i händelserna. Så bildligt och inlevelsefullt berättade hon sin historia. Men så tragiskt och hemskt att detta händer i detta just nu. Tyvärr var jag tvungen att gå då jag hade tid för blodgivning. Eller det var ett första besök där prover skulle tas för att se om jag kan bli blodgivare. Kändes bra och hon som tog prover och informerade mig var så himla gullig. (Gick ju då fel först, så att bilden visar ingången till vårdcentralen. Helt fel byggnad… till mitt försvar stod det ingen skyltning om vart blodgivningen skulle vara)

Sedan var det att skynda sig tillbaka till skolan för att delta på den digitala UF-mässan. Vårt företag tog hem andraplatsen i två  tävlingar, Kul! Ållebergsgymnasiet var nominerade i många tävlingar och tog hem flera priser. Två elever tog även hem 1:a och 2:a pris i “Årets säljare” – Stort ju!

 

Annars var gårdagen lite tuff. Blev ett litet dåligt avslut med tjejerna, vilket alltid är tufft. Att skiljas som “osams”. Eller inte osams , men jag åkte hem gråtandes och det var allmänt en tung dag. Imorgon är det söndag och jag behöver verkligen en till ledig dag.

<33

Continue Reading

FÖR YTLIGT

De senaste dagarna har gått i ett. Just nu är det mycket i skolan och det är ett par krävande veckor framöver. Det är prov i juridik, entreprenörskap, redovisning av GY – arbete + opponering, PM skrivning i svenska, inlämningsuppgift i historia och marknadsföring och det här evighetslånga arbetet med UF. Plus jobb. Det är på den nivån att jag inte längtar efter helgen då jag vet att det är som en utdragen övergång innan kaoset kommer. För ärligt.. vem kan anda sig igenom sådant här? När allt staplas på hög och det där instabila tornet bara väntar på att rasa. Nej. Sådant här har jag svårt att hantera mentalt och då tar det sig utlopp på flera sätt som sömnproblem, ångest och nästan som en handlingsförlamning. Vart ska jag börja liksom??? Men det blir ju bättre och bara att härda ut. Men hade varit skönt med ett avslastningsbord i vardagen eller åtminstone en pausknapp. Den hade använts flitigt vill jag lova.

I lördags var jag och farmor o hälsade på farfar på sjukhuset. Vi fick i uppgift att köpa bananer, fanta, choklad och expressen. Sedan hade farmor med hans iPad och tidningar. Det var tufft att åka dit. Han som alltid är så stark och tapper. Önskar så att jag är så hurtig när jag är 84. Det är svårt att se någon i sin närhet må så dåligt och inte kunna göra något. Men vi alla är positiva och hoppfulla. Inte minst för hans skull och nu får vi låta vården göra sitt. <3 Efter besöket hos farfar åkte jag och farmor till maxi för att handla lite mjölk, yoghurt, grönsaker och sådana basvaror man behöver ha hemma. Fint att få vara med farmor så också!

I söndags jobbade jag 16-22 och likaså igår. Imorgon väntas vårmarknad och sedan sjukhusbesök och resten av veckan blir det RÅ(!) -plugg.

Känner att inläggen är väldigt opersonliga och ytliga. Men ett mer seriöst inlägg kräver tid, vilket det är brist på. Men samtidigt vill jag att detta ska vara en plats att skriva av sig på. Får planera lite bättre. För alla har vi ju 24-timmar på dygnet trots allt.

Continue Reading